Förlorade mästerverk – del 2

Förlorade mästerverk – del 2

De litterära böcker som de stora författarna skrivit är vi alla något bekanta med, det finns nog ingen som inte vet vilka Jane Austen eller William Shakespeare är och vi har nog alla hört talas om både Illiaden och Odysses. Men det finns böcker som skrivits men vi tyvärr aldrig kommer få läsa. I förra artikeln skrev jag om fyra av dessa och i denna tänkte jag gå in på några fler mästerverk många är nyfikna på. På 1300talet tillexempel så reste en fransk munk, vars namn är okänt, från Oxford till Nordatlanten. Han beskrev geografin över Arktis, inklusive vad han trodde var Nord Polen, i en bok som kallades Inventio Fortunata, eller The Discovery of the Fortunate Islands. Denna bok gav han som en kopia till King Edward III runt 1360 och det sägs att ungefär fem andra kopior cirkulerade runt Europa innan boken försvann. Efter detta följde något av ett spel som höll i sig i århundraden. 1364 beskrev en annan fransman innehållet av boken till den flamländske författaren Jacob Cnoyen, som i sin tur gav ut en sammanfattning i sin egen bok Itinerarium. Olyckligtvis försvann även denna bok, men inte före Gerard Mercator, en av 1500talets mest prestigefyllda kartografer, läste den. Då han publicerade en världskarta 1569 använde han beskrivningen från Itinerarium som källa för illustrationen av Arktis – en tredjehands sammanfattning av en förlorad bok som en okänd munk skrivit 200 år tidigare.

Uppeldad litteratur

På en resa till Nantucket i juli 1852 fick Herman Melville höra berättelsen om Agatha Hatch, dottern till en fyrvaktare som räddade en skeppsbruten sjöman vid namn James Robertson som hon gifte sig med, bara för att senare bli övergiven av honom. Den berättelsen agerade inspiration för manuskriptet ”The isle of Cross” som Melville presenterade för Harper and Brothers 1853, men utgivaren tackade av okända anledningar nej och ingen kopia av det har hittats.

Robert Louis Stevenson sägs ha skrivit ett utkast av Dr. Jekyll and Mr. Hyde på 30 000 ord som han lät sin fru läsa, men hon skall ha kritiserat texten och sagt att den skulle funka bättre som moralisk allegori. Vad som hände sen är inte riktigt klart, en version säger att Stevenson kastade manuskriptet i öppna spisen som ett resultat av att inte ha tagit kritiken så väl. Men cirka 115 år efter det ska ha skrivits, år 2000, dök ett brev upp, skrivet av Fanny Stevenson till W.E. Henley, en poet som inspirerade till karaktären Long John Silver i boken Skattkammarön, upp på vinden till en av Henleys släktingar. I brevet skall Fanny ha kallat det en bok full av nonsens och talat om att hon skulle bränna upp det efter att ha visat honom det. Oavsett hur det gick till skrev Stevenson om historien och läsarna kommer aldrig få veta skillnaden mellan hans originalversion och den nu mer klassiska sagan. Det skulle vara intressant att få läsa det som gått förlorat men chansen till det är tyvärr borta för alltid, tråkigt nog!

Share:

You might also like …